Nu e jag riktigt trött på alla jäkla "perfekta" modebloggar. De finns i överflöd överallt, med sina perfekta poserande bilder. Absolut inget personligt, alla har ju sin verklighet! Det är just det att man glömmer bort att man har ett ansvar som bloggare, speciellt med 50.000 till 500.000 läsare i veckan. Kan och känner man som bloggande 14-åring att man verkligen kan ta det ansvaret? Man måste tänka på vilken målgrupp man har och vad man skriver om som är viktigt i livet. De mesta bloggare och därmed också läsare är i tonåren och väldigt sköra och lättpåverkade. Jag har också varit där ;-) Det är alldeles för mycket som snurrar i skallen och man vet varken ut eller in om framtiden. Många mår väldigt dåligt i den åldern och man behöver ibland vuxet stöd även om man inte vill inse det. Man kanske bara tycker det är tråkigt och ingen förstår. Vardagen är händelselös och meningslös, man behöver helt enkelt en mening med livet!!!

Vad tror ni? Är det skitbra då att man läser om andra i sin ålder som har fullt upp och får göra massor av roliga saker, lägger ständigt ut bilder på sig själv i nya outfiter som man själv bara kan dröma om.

 Man kanske läser om hur någon sitter på ett fik en hela dagarna i veckan för man känar så bra på sin blogg så man behöver inte arbeta. Den som läser kanske inte ens har råd att gå på fik en dag i månaden?! Är det det man ska eftersträva undrar jag bara, att kunna sitta på fik hela veckan. Är det meningsfullt? Är det då man är lycklig? Är det verkligt? Går det för alla 500.000 läsare att uppnå detta? Tror dem att det är deras framtid?

En del blir säkert peppade att uppnå samma sak men när det inte lyckas känner dem som de andra att det är meningslöst och inte finns någon framtid.

Många skriver ju självklart om svårigheter i vardagen också... tar man åt sig av detta är det nån mening med det. Då ska man vara glad att man läst det och göra det bästa av det. Komma i håg att man kan påverka andra människor till att må bättre... inifrån!

Det är en början till något positivt, att få växa inifrån, förstå att jag e unik, det finns ingen som jag, det finns en speciell mening med just mig. Jag måste lyssna på just MIG och ge mig själv lite tid. Först när man tänker så är det en början till att uppnå lycka på riktigt!

Lite funderingar bara...

Vad tror ni?

/Lyckans smed